Plötsligt - Slut, borta...
Kan inte riktigt förstå. Visserligen "naturens gång" men tänk dig själv... pussa hejdå på morgonen och tro sig komma hem till det vanliga. Men ingen där, aldrig någonsin kommer han vara där igen. Kan inte sätta mig in i den känslan. Men jag lider med dig. Att tänka på dig och hur du kan tänkas må gör ont. Vet inte vad jag ska, eller kan göra. Om du ens vill att jag ska göra något.
Blev en riktigt jobbig dag på jobb idag. Blir ju så när man jobbar så intensivt med någon, speciellt efter så många år.
Tråkigheter. Tråkigheter. Jävla ondödig tråkigheter!
Har varit mycket nu den senaste tiden. En hel del jobb.
Tar upp mycket av "vardagen". Försöker i alla fall.
Uppskatta. Njuta. Absolut inte överskatta.
Att vara med på allt känns inte lika viktigt längre. Inte ett "måste".
Prioritera. Jag får också faktiskt bestämma själv. FAKTISKT!
Kan dra upp en onödig debatt om hur jag menar och vad jag syftar på... men till vilken nytta?
Dessutom är det massa sludder nu. Trött, snurrig och fundersam. Har valt det själv. Som ett klistrigt beroende. Så skönt. Så "jag".
Jag har det bra. Har massa fina vänner och familjemedlemmar som gör dagen både bäst och ibland till ett helvete.
Dom är ändå finast i mina ögon. Jag har världens finaste kille som helt jekla underbar. Måste öppna ögonen där och inse. Visst har vi våra dispyter men som en kär vän till mig sa i helgen "jag kan absolut inte vara tilsammans med någon som tycker likadant som jag, vad ska vi då prata om" och hur jevla rätt är igentligen inte det!? Likadant med sina vänner, man måste kunna prata för tusan!
Sen har så klart jag också mina brister. Men när ingen säger något så vet man faktiskt inte vad det är man kanske borde tänka mer på. Varför kan egentligen inte folk bara prata mer med varandra. Vad vinner men på att inte stå på sig och bara våga säga som det är.
(mer nattsudd...)
Hade inte ögonen gått i kors här så hade jag kunnat babbla på i oändligheter men det är dags att inse att sängen kallar. Ska ta tag i biten och skriva mer i bloggen. Behöver det, rensa ut och få ur sig lite... kunna se tillbaka när det behövs och komma ihåg.
Dessutom så vet man aldrig... en dag kanske, så kanske det inte är längre. Det bara inte är längre...
Ta hand om varandra.
Ta hand om dig själv.
Blev en riktigt jobbig dag på jobb idag. Blir ju så när man jobbar så intensivt med någon, speciellt efter så många år.
Tråkigheter. Tråkigheter. Jävla ondödig tråkigheter!
Har varit mycket nu den senaste tiden. En hel del jobb.
Tar upp mycket av "vardagen". Försöker i alla fall.
Uppskatta. Njuta. Absolut inte överskatta.
Att vara med på allt känns inte lika viktigt längre. Inte ett "måste".
Prioritera. Jag får också faktiskt bestämma själv. FAKTISKT!
Kan dra upp en onödig debatt om hur jag menar och vad jag syftar på... men till vilken nytta?
Dessutom är det massa sludder nu. Trött, snurrig och fundersam. Har valt det själv. Som ett klistrigt beroende. Så skönt. Så "jag".
Jag har det bra. Har massa fina vänner och familjemedlemmar som gör dagen både bäst och ibland till ett helvete.
Dom är ändå finast i mina ögon. Jag har världens finaste kille som helt jekla underbar. Måste öppna ögonen där och inse. Visst har vi våra dispyter men som en kär vän till mig sa i helgen "jag kan absolut inte vara tilsammans med någon som tycker likadant som jag, vad ska vi då prata om" och hur jevla rätt är igentligen inte det!? Likadant med sina vänner, man måste kunna prata för tusan!
Sen har så klart jag också mina brister. Men när ingen säger något så vet man faktiskt inte vad det är man kanske borde tänka mer på. Varför kan egentligen inte folk bara prata mer med varandra. Vad vinner men på att inte stå på sig och bara våga säga som det är.
(mer nattsudd...)
Hade inte ögonen gått i kors här så hade jag kunnat babbla på i oändligheter men det är dags att inse att sängen kallar. Ska ta tag i biten och skriva mer i bloggen. Behöver det, rensa ut och få ur sig lite... kunna se tillbaka när det behövs och komma ihåg.
Dessutom så vet man aldrig... en dag kanske, så kanske det inte är längre. Det bara inte är längre...
Ta hand om varandra.
Ta hand om dig själv.
Kommentarer
Postat av: Sara
Så sant så.. men finns här Carro om det e ngt :=)
Även om vi ej pratar så mycket numera s finns jag alltid här <3
Trackback
